Tiden rullar på, skrev en liten låt om "Matchning" Som handlar om hur vi passar ihop med Mr B och hur det var på vårt första domstolsbesök. Även denna kan höras på:
http://www.sodernojen.se/lankar-till-kenya-blogg/
Mvh
Mr B och hans entourage
fredag 15 oktober 2010
söndag 12 september 2010
Diani Beach 27 Aug-7sept
Under åtta dagar åkte Magnus Mr B och jag till den Kenyanska kusten Mombasa och Diani Beach.
Diani Beach inlägget är denna gång en känd cover som fått ny text.Den finns för lyssning på min hemsida: Klicka på bifogad länk:
http://www.sodernojen.se/lankar-till-kenya-blogg/
Mr B och hans mor och far.Modern numera kallad Mama Maraton eller Madam Fitness.
Diani Beach inlägget är denna gång en känd cover som fått ny text.Den finns för lyssning på min hemsida: Klicka på bifogad länk:
http://www.sodernojen.se/lankar-till-kenya-blogg/
Mr B och hans mor och far.Modern numera kallad Mama Maraton eller Madam Fitness.
onsdag 18 augusti 2010
Snarkande flodhästar på safari eller bränd plast och diesel-doft. 23 juli-15 augusti
Oj vad tiden går fort, nu är det ungefär 3 veckor sedan vi skrev något inlägg Mr B bekände ett och annat sist så Mma Andersson återgår nu tilll tangenterna igen.
I slutet på juli åkte vi på Safari i Masai Mara tillsammans med våra tyska vänner CCM. Det blev flyg till Safarin istället för bilfärd på 12 timmar tur och retur. Annars hade det gått åt ganska mycket tålamod, dvs popcorn, bananer och kex både för Mma Andersson och Mr B, emedan ”dryg-Karlsson”(Inte Bert Karlsson) hade suttit och sagt åtminstone till mig: -Du får avstå med mat tills vi kommer fram, man dör inte av att vänta!! Min uppväxt har iallafall lärt mig att man ska äta var 4 timme åtminstone. Men eftersom den ene tysken fixat en bra deal med arrangören på grund av att han är journalist, så fick Mr B erfara sin första flygtur, vilken gick bra.Det blev inget lock för öronen.Däremot blev jag åksjuk!! Åksjuka är en inställningsfråga sa som ”dryg-Karlsson” som vanligt. Ordet inställningsfråga kan inte Mr B än till mammas glädje.
Framme i Masai Mara blev vi hämtade av en stor öppen safari jeep utan fönster, bara några stolpar att hålla sig i. Jeepen kördes av en fantastisk förare som hette Jeriemia som Mr B blev bundis med direkt. Sätena var som sköna fåtöljer så man satt väldigt bekvämt även om Savann landskapet ofta var oberäkneligt kuperat. Helt enkelt gratis ryggmassage för oss medelålders och sövande för barnen.
Vår tredygns Safari bestod av två turer per dag.En tur mellan 15.30 och 18.30 på dagarna och en tur mellan 06.30 och 08.30.Vi bestämde oss för att ta med barnen endast på eftermiddagssafarin, nog för att Mr B är en morgonkille, men ryktena sa att Savannen var blåsig och kall tidigt på morgonen och det kanske passar Svensken, västgöten och tysken men inte Mr B(ellman) och hans jämnårige polare.
Den gemensamma eftermiddagsturen var en succe varje dag, strålande sol trots en kenyansk vintermånad. Vi såg obegränsat med gnuer, zebror, impalas och antiloper. En hel del elefanter, både bebisar och vuxna. Avstressade giraffer som liksom bara strosade lugnt och ljudlöst till en vacker östafrikansk solnedgång i ett savannlandskap med slumpmässigt utplacerade av Acaciaträd.
Tips från Mma Andersson: Skippa yoga och meditationskivor! Åk på safari istället, tom barnen blir lugna och medgörliga! Förutom just i de ögonblick då vi lyckas komma nära några lejon som lurade i gräset och vår tyske journalist vän lyckats få en perfekt zoom på sin kamera, då gallskriker hans 14 månader son. Inte för att sonen verkade rädd, han tyckte nog bara att det var bra att lejonet stack iväg så att pappa skulle ha honom i fokus igen! Inte säker på att pappa tyckte likadant just då. Magnus var den i vår familj som fotade mest och jag och sonen kollade in djuren faktiskt både sittandes och stående i bilen eftersom taket på bilen hade direktkontakt med den blåa himlen. Fortfarande var nästan alla djur Mööö, utvidgat till Iiiiii för zebrorna. Men det måste varit förvirrande för smågrabbarna att höra djurnamnen både på tyska, svenska och engelska. Tack och lov pratade ingen Swahili.
Big five
Vi kan ju skryta med att vi såg 4 av ”The Big five”. Vilka är: Lejon, elefant, noshörning, buffel och leopard. Leoparden lyckades vi inte möta, inte ens de sällskap som bokat 7 dagars safari hade lyckats se leoparder. Jag tror det är ett försäljningstrick från resekompaniet. De olika Safari förarna hade nämligen telefonkontakt mellan jeeparna med jämna mellanrum. Då pratade de Swahili och jag uppfattade det som om de sa: -Hey you kollega, jag råkade se skymten av en leopard, kör härifrån fort som sjöen så blekingarna bokar fler safari nätter, de är besatta i tanken på leoparder. Vissa av dem går tom upp kl halv sex, skippar frukosten, tar på sig långkallingar och flera lager stickade tröjor och tävlar mot varandra med bara en kopp varm choklad i magen.
Man kunde välja mellan en kopp varm choklad eller en kopp kaffe direkt till tältet serverad av de orangeklädda servicekillarna , som gick i stil med hela hotellets inredning. Det var faktiskt tält vi bodde i, men eftersom vi lyckats få 5-Stjärnigt så var tälten inredda som flotta hotellrum i östafrikansk spa- stil. Jag tycker ju dock att allt som innehåller en badrock, små shampoflaskor och manglade handukar är SPA, men de här tält-rummen hade nog även dugit för Tiger Woods, med eller utan sällskap.
Mr B fick en egen barnsäng, med myggnät och han var smart nog och skippade den kalla morgon safarin. Magnus och jag tog varsin sovmorgon. Man sov väldigt gott i de mjuka sängarna men vaknade då och då av ljud från floden nedanför som lät som jordbävningar och värre än Magnus snarkande under en vinterförkylning. Vi förstod efter första morgonen att ljuden kom från de 50 flodhästarna som slagit sig ned för att vila och gosa med varandra i vattenbrynet nedanför. En vacker syn må jag säga. I detta läget måste jag ännu en gång hålla med om att Big is Beutiful.
En av de häfitigaste upplevelserna på safarin var då vi fick kliva ur jeepen och i sällskap av några Savann vakter /djurtämjare blev ledda till endast tre meter ifrån några noshörningar. Läskigt!!!
Den näst häftigaste upplevelsen på morgonsafarin var då vi timade en lejonmiddag, som bestod av ett köttstycke som varit en gnu och att se hyenor stryka omkring för att sedan, då lejonet var nöjd, smög fram och tog resterna.
Då det inte var safariturer levde man ganska gott på ”All inclusive” Läckra kalla och varma buffer både till frukost och lunch. Serveringspersonalen var otroligt lyhörda och såg direkt om man behövde något. De lekte bla med barnen då vi vuxna gick och tog mat. Ibland kröp Mr B omkring mellan borden, trots att han går bra, så ville han vara schysst mot sin 14 månaders kompis som inte börjat stå upp än.( Måste faktiskt skryta med att vår son både säger ”stå upp” och ”sitt då” numera.)
Middagarna på kvällen var trerätters, men efterätten var de snälla och serverade till våra tält, så att smågrabbarna kunde få komma i säng i hyfsad tid. Vi bodde bara 2 meter från varandras tält så det var ok att sitta och nattsudda, vuxenprata ända till Kl 22.30. Det är sent för oss nuförtiden. Men man måste ju lyxa till det lite på semestern.
Något som vi uppskattade också förutom allt annat i Masai Mara var den fantastiska och rena luften.
Bränd plast och dieseldoft
Då vi anlände på Nairobi flygplats igen kände vi oss hemma, för väl ut på vägarna kom den välbekanta doften emot oss: Bränd plast och dieseldoft. Jag trodde faktiskt hela Kenya skulle lukta saffran, mango och kanel. Allt är ju dock en vanesak. Jag har ju som tur var min astmainhalator med mig. Astma är också en inställningsfråga säger”dryg-Karlsson”.
Livet efter Safarin
Tillbaka till mormors tempot, men lite mera utsvävningar. Vädret har varit mulet mest de senaste veckorna och Mr B växer, leker och frodas. Favorit leksaken är just nu ballong volleyboll. Måste säga att han nog är mer utvecklad än de flesta i sin ålder. Fantastiskt bollsinne, kan de flesta rörelser till dagens populära förskolesånger. Då han möter vänner och bekanta han känner igen, så charmar han dem med sina lika sammetslena ögon som sin far. Han blir ofta bundis med män från sin egen kultur, men har numera också accepterat flera av våra blekfis vänner som bor i samma lägenhetsområde och går fram och spanar in dem. Hi-5 och Silvia vinken delar han ut till de flesta han möter. Eftersom vädret också börjar vända och blir soligare för var dag, så har han också lugnat ner sitt vampyr beteende. Vampyrer gillar ju inte ljus, vet vi ju alla. Men Mr B gillar nog solen och ljuset, bara han får bada.
Magnus har hunnit med en golfrunda sedan sist, hittat in sin favoritserie The Wire på shoppingcentrets videobutik som han förgyller kvällarna med. Själv vill jag bara se Johnny Depp filmer. Däremot har jag hunnit med en Kareokee kväll på shoppingcentrets sports bar med min kenyanska granne. Patriot som jag är så blev det Roxette och Carrie med Europe. Kändes märkligt att pubbesökarna jublade med till Gessle i detta saffrans doftande land. Men klyschan ” Vi är alla trots allt ganska lika” stämmer bra. Men jag måste säga att Kenyanerna har kullager i sina höfter till skillnad från oss nordbor på dansgolvet och i aerobic salen på Impala sportsclub. En annan måste ha värmeflaska på natten , för att bli någorlunda uppvärmd till torsdagmorgnarnas Zumba klass. Jobbar på gitarrspelandet, håll tummarna för att jag håller i. Har lovat min granne att lära mig staten och kapitalet på gitarren. Men först vill jag lära mig något kenyanskt på guran, för trots att bilarna sprutar diesel och grannarna bränner plast på kvällarna så trivs vi som flodhästarna på stranden i detta mångfacetterade land.
Vid pennan: Robert Redford and Meryl Streep
I slutet på juli åkte vi på Safari i Masai Mara tillsammans med våra tyska vänner CCM. Det blev flyg till Safarin istället för bilfärd på 12 timmar tur och retur. Annars hade det gått åt ganska mycket tålamod, dvs popcorn, bananer och kex både för Mma Andersson och Mr B, emedan ”dryg-Karlsson”(Inte Bert Karlsson) hade suttit och sagt åtminstone till mig: -Du får avstå med mat tills vi kommer fram, man dör inte av att vänta!! Min uppväxt har iallafall lärt mig att man ska äta var 4 timme åtminstone. Men eftersom den ene tysken fixat en bra deal med arrangören på grund av att han är journalist, så fick Mr B erfara sin första flygtur, vilken gick bra.Det blev inget lock för öronen.Däremot blev jag åksjuk!! Åksjuka är en inställningsfråga sa som ”dryg-Karlsson” som vanligt. Ordet inställningsfråga kan inte Mr B än till mammas glädje.
Framme i Masai Mara blev vi hämtade av en stor öppen safari jeep utan fönster, bara några stolpar att hålla sig i. Jeepen kördes av en fantastisk förare som hette Jeriemia som Mr B blev bundis med direkt. Sätena var som sköna fåtöljer så man satt väldigt bekvämt även om Savann landskapet ofta var oberäkneligt kuperat. Helt enkelt gratis ryggmassage för oss medelålders och sövande för barnen.
Vår tredygns Safari bestod av två turer per dag.En tur mellan 15.30 och 18.30 på dagarna och en tur mellan 06.30 och 08.30.Vi bestämde oss för att ta med barnen endast på eftermiddagssafarin, nog för att Mr B är en morgonkille, men ryktena sa att Savannen var blåsig och kall tidigt på morgonen och det kanske passar Svensken, västgöten och tysken men inte Mr B(ellman) och hans jämnårige polare.
Den gemensamma eftermiddagsturen var en succe varje dag, strålande sol trots en kenyansk vintermånad. Vi såg obegränsat med gnuer, zebror, impalas och antiloper. En hel del elefanter, både bebisar och vuxna. Avstressade giraffer som liksom bara strosade lugnt och ljudlöst till en vacker östafrikansk solnedgång i ett savannlandskap med slumpmässigt utplacerade av Acaciaträd.
Tips från Mma Andersson: Skippa yoga och meditationskivor! Åk på safari istället, tom barnen blir lugna och medgörliga! Förutom just i de ögonblick då vi lyckas komma nära några lejon som lurade i gräset och vår tyske journalist vän lyckats få en perfekt zoom på sin kamera, då gallskriker hans 14 månader son. Inte för att sonen verkade rädd, han tyckte nog bara att det var bra att lejonet stack iväg så att pappa skulle ha honom i fokus igen! Inte säker på att pappa tyckte likadant just då. Magnus var den i vår familj som fotade mest och jag och sonen kollade in djuren faktiskt både sittandes och stående i bilen eftersom taket på bilen hade direktkontakt med den blåa himlen. Fortfarande var nästan alla djur Mööö, utvidgat till Iiiiii för zebrorna. Men det måste varit förvirrande för smågrabbarna att höra djurnamnen både på tyska, svenska och engelska. Tack och lov pratade ingen Swahili.
Big five
Vi kan ju skryta med att vi såg 4 av ”The Big five”. Vilka är: Lejon, elefant, noshörning, buffel och leopard. Leoparden lyckades vi inte möta, inte ens de sällskap som bokat 7 dagars safari hade lyckats se leoparder. Jag tror det är ett försäljningstrick från resekompaniet. De olika Safari förarna hade nämligen telefonkontakt mellan jeeparna med jämna mellanrum. Då pratade de Swahili och jag uppfattade det som om de sa: -Hey you kollega, jag råkade se skymten av en leopard, kör härifrån fort som sjöen så blekingarna bokar fler safari nätter, de är besatta i tanken på leoparder. Vissa av dem går tom upp kl halv sex, skippar frukosten, tar på sig långkallingar och flera lager stickade tröjor och tävlar mot varandra med bara en kopp varm choklad i magen.
Man kunde välja mellan en kopp varm choklad eller en kopp kaffe direkt till tältet serverad av de orangeklädda servicekillarna , som gick i stil med hela hotellets inredning. Det var faktiskt tält vi bodde i, men eftersom vi lyckats få 5-Stjärnigt så var tälten inredda som flotta hotellrum i östafrikansk spa- stil. Jag tycker ju dock att allt som innehåller en badrock, små shampoflaskor och manglade handukar är SPA, men de här tält-rummen hade nog även dugit för Tiger Woods, med eller utan sällskap.
Mr B fick en egen barnsäng, med myggnät och han var smart nog och skippade den kalla morgon safarin. Magnus och jag tog varsin sovmorgon. Man sov väldigt gott i de mjuka sängarna men vaknade då och då av ljud från floden nedanför som lät som jordbävningar och värre än Magnus snarkande under en vinterförkylning. Vi förstod efter första morgonen att ljuden kom från de 50 flodhästarna som slagit sig ned för att vila och gosa med varandra i vattenbrynet nedanför. En vacker syn må jag säga. I detta läget måste jag ännu en gång hålla med om att Big is Beutiful.
En av de häfitigaste upplevelserna på safarin var då vi fick kliva ur jeepen och i sällskap av några Savann vakter /djurtämjare blev ledda till endast tre meter ifrån några noshörningar. Läskigt!!!
Den näst häftigaste upplevelsen på morgonsafarin var då vi timade en lejonmiddag, som bestod av ett köttstycke som varit en gnu och att se hyenor stryka omkring för att sedan, då lejonet var nöjd, smög fram och tog resterna.
Då det inte var safariturer levde man ganska gott på ”All inclusive” Läckra kalla och varma buffer både till frukost och lunch. Serveringspersonalen var otroligt lyhörda och såg direkt om man behövde något. De lekte bla med barnen då vi vuxna gick och tog mat. Ibland kröp Mr B omkring mellan borden, trots att han går bra, så ville han vara schysst mot sin 14 månaders kompis som inte börjat stå upp än.( Måste faktiskt skryta med att vår son både säger ”stå upp” och ”sitt då” numera.)
Middagarna på kvällen var trerätters, men efterätten var de snälla och serverade till våra tält, så att smågrabbarna kunde få komma i säng i hyfsad tid. Vi bodde bara 2 meter från varandras tält så det var ok att sitta och nattsudda, vuxenprata ända till Kl 22.30. Det är sent för oss nuförtiden. Men man måste ju lyxa till det lite på semestern.
Något som vi uppskattade också förutom allt annat i Masai Mara var den fantastiska och rena luften.
Bränd plast och dieseldoft
Då vi anlände på Nairobi flygplats igen kände vi oss hemma, för väl ut på vägarna kom den välbekanta doften emot oss: Bränd plast och dieseldoft. Jag trodde faktiskt hela Kenya skulle lukta saffran, mango och kanel. Allt är ju dock en vanesak. Jag har ju som tur var min astmainhalator med mig. Astma är också en inställningsfråga säger”dryg-Karlsson”.
Livet efter Safarin
Tillbaka till mormors tempot, men lite mera utsvävningar. Vädret har varit mulet mest de senaste veckorna och Mr B växer, leker och frodas. Favorit leksaken är just nu ballong volleyboll. Måste säga att han nog är mer utvecklad än de flesta i sin ålder. Fantastiskt bollsinne, kan de flesta rörelser till dagens populära förskolesånger. Då han möter vänner och bekanta han känner igen, så charmar han dem med sina lika sammetslena ögon som sin far. Han blir ofta bundis med män från sin egen kultur, men har numera också accepterat flera av våra blekfis vänner som bor i samma lägenhetsområde och går fram och spanar in dem. Hi-5 och Silvia vinken delar han ut till de flesta han möter. Eftersom vädret också börjar vända och blir soligare för var dag, så har han också lugnat ner sitt vampyr beteende. Vampyrer gillar ju inte ljus, vet vi ju alla. Men Mr B gillar nog solen och ljuset, bara han får bada.
Magnus har hunnit med en golfrunda sedan sist, hittat in sin favoritserie The Wire på shoppingcentrets videobutik som han förgyller kvällarna med. Själv vill jag bara se Johnny Depp filmer. Däremot har jag hunnit med en Kareokee kväll på shoppingcentrets sports bar med min kenyanska granne. Patriot som jag är så blev det Roxette och Carrie med Europe. Kändes märkligt att pubbesökarna jublade med till Gessle i detta saffrans doftande land. Men klyschan ” Vi är alla trots allt ganska lika” stämmer bra. Men jag måste säga att Kenyanerna har kullager i sina höfter till skillnad från oss nordbor på dansgolvet och i aerobic salen på Impala sportsclub. En annan måste ha värmeflaska på natten , för att bli någorlunda uppvärmd till torsdagmorgnarnas Zumba klass. Jobbar på gitarrspelandet, håll tummarna för att jag håller i. Har lovat min granne att lära mig staten och kapitalet på gitarren. Men först vill jag lära mig något kenyanskt på guran, för trots att bilarna sprutar diesel och grannarna bränner plast på kvällarna så trivs vi som flodhästarna på stranden i detta mångfacetterade land.
Vid pennan: Robert Redford and Meryl Streep
söndag 25 juli 2010
25 Juli 2010 - Mr B´s bekännelser!
Nu är det dags för mig att sköta tangenterna en stund. Jag passar på nu när de där två bleka storpotäterna sitter i Tv- rummet och dricker sitt kaffe. I vanliga a fall brukar jag aldrig ens få peta på dem. NEJ säger dem.Tydligen är NEJ ett ord som de gillar.
Jag har vaknat upp i en sådan där låda med träpinnar som jag kan titta ut igenom flera gånger nu hemma hos de två vita storpotäterna som kallar sig mamma och pappa. Jag hade en liknande trälåda på barnhemmet. Det kallas tydligen för SENG. Jag vägrar att uttala det som de gör, SÄNG. Det låter som ett får. Men tydligen duger det lika bra för dem att jag säger SENG för de ser så glada ut. Ja, MR B säger mamma, SÄNG. -Magnus, nu säger han SÄNG!! Big Boy uttropar pappa och ser stolt ut. Det är märkligt det där språket som de har, när jag bodde på barnhemmet så hette inte sakerna alls så som mamma och pappa säger. Jag hade ju ganska länge övat på att säga som tanterna på barnhemmet. Tanter, det är alla som har två stora bucklor under halsen har jag förstått då mamma visar bilder och foton. Alla är tanter förutom mamma tydligen. Jag pekade på en snygg tjej på bild som satt på kaffeburken där hemma.- Mamma, sa jag, nej tant sa mamma. Konstigt. Jag har ju ett eget språk som jag snackar, men tydligen hänger de inte alls med i svängarna så det är väl lika bra att härma de vita storpotäterna. De verkar ju bli så glada då.
De bruna snälla tanterna på barnhemmet är inte här längre, var tog de vägen? De kommer inte längre då jag skriker. Vi var många barn som skrek på barnhemmet, många fler barn än tanter, så det gällde att ta i så de förstod att det var just jag som skrek. De sjöng fina sånger för mig på engelska tror jag bestämt språket var. Mamma hade nog sagt ÄNGELSKA som ett får. På barnhemmet fick jag samma mat, god varm gröt på morgonen, varm mjölk efteråt. Till lunch fick jag oftast Ugali(Majsgröt) med spenat. Man visste liksom när maten kom, och hur den kändes. Jag älskar ju mat, det gör tydligen mamma och pappa också, men de har så mycket olika mat som ser så olika ut. Det mesta är gott men ibland tar det stopp. Något som jag gillar är Wetabix, det fick jag på barnhemmet ibland. Det fixar mamma eller pappa på morgonen. De verkar liksom inte få till det där med gröten, den har inte samma färg som den jag åt och sedan gör de den aldrig lagom varm. Så nu ger de mig alltid Wetabix på morgonen.
På tal om sånger, jag gillar att få att få kolla på Tv när de sjunger och dansar, då hoppar och studsar jag. Men jag gillar inte sådana där töntiga figurer på Tv som är gula, rosa och dansar runt. En sådan fixade mamma på en affär där man kunde hämta filmer. Jag ville gärna välja film och ryckte åt mig en och annan film i affären, men mamma sa hela tiden nej, nej , nej, inte röra! Varför tar hon med mig till en sådan affär då?? Smart som jag är så lurade jag till mig några snacks som jag åt och låtsades att jag gillade filmen tills snacksen var slut. Pappa låg i sängen den dagen och mamma i soffan, de hade något som kallades magsjuka och var inte alls roliga att leka med.Men sedan var de igång igen dagen efter och då blev det ingen rosa figur film. Pappa köpte en boll till mig och det var smart gjort, det gillar jag. Jag är bättre än mamma på fotboll sa pappa. Mamma skjuter bollen som en karaktär ur en sommarbuskis. Konstigt tyckte jag men jag tycker själv att jag har bättre bollsinne än mamma.
Pappa och mamma tycker om att leka med mig, mamma sjunger klappa händer-sånger om spindel, elefant och mus, de orden kan jag bara skriva. De tycker om något som de kallar gosa, har aldrig hört talas om det men kramas kan jag, de blir glada då märker jag.
En vampyrs bekännelser:
Nu ska jag bekänna något: När det kväll och jag är trött på att få nej, om Storpotäterna är för långsamma eller om jag blir arg så ger jag dem ett litet bett eller nyp i armen eller ovanför mammas bucklor. Aj, aj säger de då. Inte bitas, aha tänker jag, bitas? Men vad betyder inte då? Storpotäterna slutar leka med mig en kort stund.Jag skriker efteråt för det har jag hört att de gör i vampyr serier som True blood och sånt. Men mamma och pappa blir inga vampyrer efteråt utan de blir som vanligt igen. Jag har inte bestämt än om jag ska konvertera från vampyrismen eller när. Får se hur mamma och pappa reagerar i framtiden och om jag börjar fatta ordet INTE. Puss verkar de gilla iallafall.
Oj, oj,oj nu är mammas kaffe slut och jag misstänker att de ska stoppa mig vid tangenterna, säga aj, aj och nej, nej och oj, oj, oj nu är det dags att sova i SENG, vilket jag inte vill.Kanske ett litet bett kanske.....
Hälsningar Chokladpuddingen!!!
Jag har vaknat upp i en sådan där låda med träpinnar som jag kan titta ut igenom flera gånger nu hemma hos de två vita storpotäterna som kallar sig mamma och pappa. Jag hade en liknande trälåda på barnhemmet. Det kallas tydligen för SENG. Jag vägrar att uttala det som de gör, SÄNG. Det låter som ett får. Men tydligen duger det lika bra för dem att jag säger SENG för de ser så glada ut. Ja, MR B säger mamma, SÄNG. -Magnus, nu säger han SÄNG!! Big Boy uttropar pappa och ser stolt ut. Det är märkligt det där språket som de har, när jag bodde på barnhemmet så hette inte sakerna alls så som mamma och pappa säger. Jag hade ju ganska länge övat på att säga som tanterna på barnhemmet. Tanter, det är alla som har två stora bucklor under halsen har jag förstått då mamma visar bilder och foton. Alla är tanter förutom mamma tydligen. Jag pekade på en snygg tjej på bild som satt på kaffeburken där hemma.- Mamma, sa jag, nej tant sa mamma. Konstigt. Jag har ju ett eget språk som jag snackar, men tydligen hänger de inte alls med i svängarna så det är väl lika bra att härma de vita storpotäterna. De verkar ju bli så glada då.
De bruna snälla tanterna på barnhemmet är inte här längre, var tog de vägen? De kommer inte längre då jag skriker. Vi var många barn som skrek på barnhemmet, många fler barn än tanter, så det gällde att ta i så de förstod att det var just jag som skrek. De sjöng fina sånger för mig på engelska tror jag bestämt språket var. Mamma hade nog sagt ÄNGELSKA som ett får. På barnhemmet fick jag samma mat, god varm gröt på morgonen, varm mjölk efteråt. Till lunch fick jag oftast Ugali(Majsgröt) med spenat. Man visste liksom när maten kom, och hur den kändes. Jag älskar ju mat, det gör tydligen mamma och pappa också, men de har så mycket olika mat som ser så olika ut. Det mesta är gott men ibland tar det stopp. Något som jag gillar är Wetabix, det fick jag på barnhemmet ibland. Det fixar mamma eller pappa på morgonen. De verkar liksom inte få till det där med gröten, den har inte samma färg som den jag åt och sedan gör de den aldrig lagom varm. Så nu ger de mig alltid Wetabix på morgonen.
På tal om sånger, jag gillar att få att få kolla på Tv när de sjunger och dansar, då hoppar och studsar jag. Men jag gillar inte sådana där töntiga figurer på Tv som är gula, rosa och dansar runt. En sådan fixade mamma på en affär där man kunde hämta filmer. Jag ville gärna välja film och ryckte åt mig en och annan film i affären, men mamma sa hela tiden nej, nej , nej, inte röra! Varför tar hon med mig till en sådan affär då?? Smart som jag är så lurade jag till mig några snacks som jag åt och låtsades att jag gillade filmen tills snacksen var slut. Pappa låg i sängen den dagen och mamma i soffan, de hade något som kallades magsjuka och var inte alls roliga att leka med.Men sedan var de igång igen dagen efter och då blev det ingen rosa figur film. Pappa köpte en boll till mig och det var smart gjort, det gillar jag. Jag är bättre än mamma på fotboll sa pappa. Mamma skjuter bollen som en karaktär ur en sommarbuskis. Konstigt tyckte jag men jag tycker själv att jag har bättre bollsinne än mamma.
Pappa och mamma tycker om att leka med mig, mamma sjunger klappa händer-sånger om spindel, elefant och mus, de orden kan jag bara skriva. De tycker om något som de kallar gosa, har aldrig hört talas om det men kramas kan jag, de blir glada då märker jag.
En vampyrs bekännelser:
Nu ska jag bekänna något: När det kväll och jag är trött på att få nej, om Storpotäterna är för långsamma eller om jag blir arg så ger jag dem ett litet bett eller nyp i armen eller ovanför mammas bucklor. Aj, aj säger de då. Inte bitas, aha tänker jag, bitas? Men vad betyder inte då? Storpotäterna slutar leka med mig en kort stund.Jag skriker efteråt för det har jag hört att de gör i vampyr serier som True blood och sånt. Men mamma och pappa blir inga vampyrer efteråt utan de blir som vanligt igen. Jag har inte bestämt än om jag ska konvertera från vampyrismen eller när. Får se hur mamma och pappa reagerar i framtiden och om jag börjar fatta ordet INTE. Puss verkar de gilla iallafall.
Oj, oj,oj nu är mammas kaffe slut och jag misstänker att de ska stoppa mig vid tangenterna, säga aj, aj och nej, nej och oj, oj, oj nu är det dags att sova i SENG, vilket jag inte vill.Kanske ett litet bett kanske.....
Hälsningar Chokladpuddingen!!!
torsdag 8 juli 2010
Kenyansk vardag i mormorstempo
Nu har det gått en vecka sedan vi kom tillbaka från sjukhuset och vardagslivet har satt igång igen.
Tro det eller ej, Nairobi är inte bara dramatik. Livet går sin stilla lunk även här. Jag och Magnus har saktat ned rejält och liksom fått ett ”Mormorstempo” i kroppen. Ingen av oss jobbar, men dagarna fylls ändå, det är liksom småpyssel hela tiden fast vi faktiskt inte gör så mycket. Eftersom vi har så mycket tid är det ju ändå viktigt att vara förberedd för det som komma skall. En vanlig dag blir vi väckta någon gång mellan 05.45 och 06.15. Det behövs inga väckarklockor, vi har ett eget litet ”Solur” som ställer sig upp i sin spjäll säng med klarvaken blick.
Vill du komma över till mammas och pappas säng en stund? Frågar jag eller Magnus och hoppas på att han som vi ska vilja ligga och morna sig, sakta vakna till liv med radion svagt påskruvad och kramas lite med oss emedan gräshoppor och kråkor vaknar upp utanför vår balkong. Men våran lilla solskens väckarklocka har en raket i ändan och har ett tempo som från en gammal Tom & Jerry film.(Redan här förstår man att vi är äldre!) Han ska kittlas, få oss att sjunga imse vimse i speed-version, rida på mig som om jag vore en häst, floppa över Magnus som en höjdhoppare, peta oss i naveln eller näsan. En och annan morgonpuss blir det dock. Efter denna fantastiska väckning går någon av oss mormödrar upp och förbereder frukosten till sonen. Givetvis är dagen väl förberedd: -Rätt sked, haklappen och mjölkmuggen är diskade i god tid på kvällen innan så att Direktör Karlsson(Den yngre) kan få sin frukost direkt då han kommer ut i köket. Andra förberedelser som gjorts kvällen innan är lunchen. Ris eller potatis kokas i medelstark värme i max 20 min och portioneras upp för dagens måltider. Hur skulle vi hinna annars, imorgon får vi ju besök kl 11.00 av adoptionsorganisationen här i Nairobi. En sk Guardian ad litem ska kolla hur vi är som familj tillsammans. Vi genomgår just nu 3 månaders sk fosterperiod med regelbundna hembesök. Vi hinner nog inte med mer den dagen. Man får ju inte förta sig! Vi tar det istället lite lugnt, så att de kan se att vi löser familjekonflikter så finurligt som familjen Cosby.
Det får ju plats ganska mycket i direktörens lilla mage, men han säger bestämt till genom att skjuta undan tallriken och visa att han är mätt. Nu är det mycket som ska hinnas med före kl 11.00. Pottan, baljan och lite pekbok för Mr B. Men vi har inte tid med att han kastar klossar som hamnar under soffan. ”Det förstår du väl att mamma och pappa är för gamla och stela för att kräla på golvet, jag hade ju dessutom ett ryggskott i våras och det är ju en ålderskrämpa, så innan springlekarna måste jag stretcha. Men faktiskt mår lederna lite gott av rörelse och lek står det i Ica-Kuriren som jag tagit med från Sverige. Värme ska ju också vara bra. Men eftersom Kenya har vinter nu och det drar lite på oss när solen gömmer sig bakom molnen får både jag och Magnus använda värmeflaska ibland på natten. Men det gör vi så gärna för vi vill ju orka bära vår son, för det är han värd.
På tal om mormödrar, min mormor var verkligen ett föredöme för mig, hon blev 92 år gammal, hade hälsan och energin i behåll nästan hela livet. ” hennes måtto;” Le mot världen så ler den mot dig”. ”Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag ”och ” Nu tar vi det lite Cosby”
Hon lärde mig att skriva listor så att man ska hinna med det som är viktigt i vardagslivet bla inköpslistor och göra listor både till vardags och till fest. Om vi bockar för varje sak på listan som vi avklarat kan det faktiskt visa sig att vi får lite tid över till sightseeing eller lite umgänge kring poolen med andra adoptivföräldrar där vi avhandlar barnens kost förändringar sedan barnhemmen, ord som vi tycker att de säger på svenska, (Mr B säger bil 30 gånger om dagen) Vi diskuterar frågan om vi ska köpa en grill eller inte tillsammans några familjer och njuta av kring poolen någon kväll då och då. Men jag vet inte jag, det blir ju så mörkt efter halv sju på kvällarna här. Men kanske skulle man vara lie ungdomlig och grilla någon kväll. Vi har ju faktiskt säkerhetsvakter vid ingången till lägenhetshotellet.
I Söndags var vi bjudna på barnkalas kring poolen, det var en Kenyansk kvinna med en
2-årig kille som bor i vårt lägenhetsområde. Vi köpte present så sent som i lördags, det blev lite stressigt faktiskt. Vi hade tänkt oss lite tårt-bjudning vid poolen men i själva verket blev det ett hejdundrandes kalas. Två långbord var uppdukade med olika kenyanska kött och grönsaksgrytor, läsk och popcorn i mängder. Grädden på moset var att hon hade hyrt in en Dj som spelade soul och hip hop låtar hela eftermiddagen. Jag ville vara modern och dansa loss lite men det verkade inte vara läge. Alla barn lekte med ballonger i poolen. Magnus lagade en hoppad kedja 3 gånger, sedan fick barnen klara det själva. Mr B var storm förtjust i ballongerna, jagade dem runt poolen. De vuxna satt i vita trädgårdstolar och åt och tittade på varandra. Jag bekantade mig lite försiktigt med en lärarinna, som var väldigt trevlig, hon var lärare och hade haft utbytesstudenter från Karlstad. Vilken sekundtur, Karlstad ligger ju i Sverige nära min uppväxtstad sa jag! Det verkade inte impa på henne men hon hade hört att vi har fantastisk natur i Sverige. Sedan sjöngs Happy Birthday för födelsedagsbarnet som låg och sov, men vaknade av sången, som skiftade från engelska till svenska. Det sista på kalaset var en discodanslek kring stolar. ( Ni vet leken, en stol för lite, sätt dig snabbt när musiken tystnar.) Då hade Mr B redan hunnit sova eftermiddag och komma ned till kalaset en gång till.
Tack vare våra göralistor och välplanerade matlagning så hann vi med att
åka på en bil tur med två andra familjer på en dagsutflykt till Karen Blixen museet en bit från Nairobi city. Ni vet Mitt Afrika filmen med Maryl Streep och Robert Redford. Han var inte där till min besvikelse men vi fick se huset där kaffeodlaren Karen bott, med sekelskiftes möblerade rum och en fantastisk trädgård. Karen hade varit så modern redan i början av 1900-talet så att hon i sovrummet hade en röd och en grön lampa, som signalerade om det var ok för pojkvännen att komma in i sovrummet den kvällen eller inte. Det vore något att introducera på 2000-talets biologilektioner!
Till lunch slog vi oss ned i en trädgårdsrestaurang, näst intill museet under parasoller och palmer, ingen dunka dunka musik som förstörde stämningen utan vederkvickande vyer som ett litet vattenfall med stora guldfiskar simmandes. Där satt vi och avnjöt en föräldraledig eftermiddag, värre kan man ju ha det. Kaffet blev på ett café som hade två vårtsvin betandes bredvid. Inget Kenya utan djur. Vi såg faktiskt också på vägen i ett lite lantligare område, en kvinna som bar en hink på huvudet. vi blev även denna gång stoppad i bil kön av en försäljare som ville sälja kartor, men vi med mormors inspirationen hade givetvis en tydlig karta med oss.
Nu blir det kvällen. Lilla direktör Karlsson sover och Stora direktör Karlsson tittar på Fotbolls VM, Tyskland spelar och då blir han alltid inbjuden till vån 4 till den fanatiske tysken och hans fru. Själv sitter jag framför denna burk. Men jag väntar gärna på min man, jag är ju direktörsfru. Får se om det blir grön eller röd lampa när han ska komma in vardagsrummet. Dags för blöjbyte! Det hade jag inte skrivit upp.
Farbror Magnus och Tant Marie
Tro det eller ej, Nairobi är inte bara dramatik. Livet går sin stilla lunk även här. Jag och Magnus har saktat ned rejält och liksom fått ett ”Mormorstempo” i kroppen. Ingen av oss jobbar, men dagarna fylls ändå, det är liksom småpyssel hela tiden fast vi faktiskt inte gör så mycket. Eftersom vi har så mycket tid är det ju ändå viktigt att vara förberedd för det som komma skall. En vanlig dag blir vi väckta någon gång mellan 05.45 och 06.15. Det behövs inga väckarklockor, vi har ett eget litet ”Solur” som ställer sig upp i sin spjäll säng med klarvaken blick.
Vill du komma över till mammas och pappas säng en stund? Frågar jag eller Magnus och hoppas på att han som vi ska vilja ligga och morna sig, sakta vakna till liv med radion svagt påskruvad och kramas lite med oss emedan gräshoppor och kråkor vaknar upp utanför vår balkong. Men våran lilla solskens väckarklocka har en raket i ändan och har ett tempo som från en gammal Tom & Jerry film.(Redan här förstår man att vi är äldre!) Han ska kittlas, få oss att sjunga imse vimse i speed-version, rida på mig som om jag vore en häst, floppa över Magnus som en höjdhoppare, peta oss i naveln eller näsan. En och annan morgonpuss blir det dock. Efter denna fantastiska väckning går någon av oss mormödrar upp och förbereder frukosten till sonen. Givetvis är dagen väl förberedd: -Rätt sked, haklappen och mjölkmuggen är diskade i god tid på kvällen innan så att Direktör Karlsson(Den yngre) kan få sin frukost direkt då han kommer ut i köket. Andra förberedelser som gjorts kvällen innan är lunchen. Ris eller potatis kokas i medelstark värme i max 20 min och portioneras upp för dagens måltider. Hur skulle vi hinna annars, imorgon får vi ju besök kl 11.00 av adoptionsorganisationen här i Nairobi. En sk Guardian ad litem ska kolla hur vi är som familj tillsammans. Vi genomgår just nu 3 månaders sk fosterperiod med regelbundna hembesök. Vi hinner nog inte med mer den dagen. Man får ju inte förta sig! Vi tar det istället lite lugnt, så att de kan se att vi löser familjekonflikter så finurligt som familjen Cosby.
Det får ju plats ganska mycket i direktörens lilla mage, men han säger bestämt till genom att skjuta undan tallriken och visa att han är mätt. Nu är det mycket som ska hinnas med före kl 11.00. Pottan, baljan och lite pekbok för Mr B. Men vi har inte tid med att han kastar klossar som hamnar under soffan. ”Det förstår du väl att mamma och pappa är för gamla och stela för att kräla på golvet, jag hade ju dessutom ett ryggskott i våras och det är ju en ålderskrämpa, så innan springlekarna måste jag stretcha. Men faktiskt mår lederna lite gott av rörelse och lek står det i Ica-Kuriren som jag tagit med från Sverige. Värme ska ju också vara bra. Men eftersom Kenya har vinter nu och det drar lite på oss när solen gömmer sig bakom molnen får både jag och Magnus använda värmeflaska ibland på natten. Men det gör vi så gärna för vi vill ju orka bära vår son, för det är han värd.
På tal om mormödrar, min mormor var verkligen ett föredöme för mig, hon blev 92 år gammal, hade hälsan och energin i behåll nästan hela livet. ” hennes måtto;” Le mot världen så ler den mot dig”. ”Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag ”och ” Nu tar vi det lite Cosby”
Hon lärde mig att skriva listor så att man ska hinna med det som är viktigt i vardagslivet bla inköpslistor och göra listor både till vardags och till fest. Om vi bockar för varje sak på listan som vi avklarat kan det faktiskt visa sig att vi får lite tid över till sightseeing eller lite umgänge kring poolen med andra adoptivföräldrar där vi avhandlar barnens kost förändringar sedan barnhemmen, ord som vi tycker att de säger på svenska, (Mr B säger bil 30 gånger om dagen) Vi diskuterar frågan om vi ska köpa en grill eller inte tillsammans några familjer och njuta av kring poolen någon kväll då och då. Men jag vet inte jag, det blir ju så mörkt efter halv sju på kvällarna här. Men kanske skulle man vara lie ungdomlig och grilla någon kväll. Vi har ju faktiskt säkerhetsvakter vid ingången till lägenhetshotellet.
I Söndags var vi bjudna på barnkalas kring poolen, det var en Kenyansk kvinna med en
2-årig kille som bor i vårt lägenhetsområde. Vi köpte present så sent som i lördags, det blev lite stressigt faktiskt. Vi hade tänkt oss lite tårt-bjudning vid poolen men i själva verket blev det ett hejdundrandes kalas. Två långbord var uppdukade med olika kenyanska kött och grönsaksgrytor, läsk och popcorn i mängder. Grädden på moset var att hon hade hyrt in en Dj som spelade soul och hip hop låtar hela eftermiddagen. Jag ville vara modern och dansa loss lite men det verkade inte vara läge. Alla barn lekte med ballonger i poolen. Magnus lagade en hoppad kedja 3 gånger, sedan fick barnen klara det själva. Mr B var storm förtjust i ballongerna, jagade dem runt poolen. De vuxna satt i vita trädgårdstolar och åt och tittade på varandra. Jag bekantade mig lite försiktigt med en lärarinna, som var väldigt trevlig, hon var lärare och hade haft utbytesstudenter från Karlstad. Vilken sekundtur, Karlstad ligger ju i Sverige nära min uppväxtstad sa jag! Det verkade inte impa på henne men hon hade hört att vi har fantastisk natur i Sverige. Sedan sjöngs Happy Birthday för födelsedagsbarnet som låg och sov, men vaknade av sången, som skiftade från engelska till svenska. Det sista på kalaset var en discodanslek kring stolar. ( Ni vet leken, en stol för lite, sätt dig snabbt när musiken tystnar.) Då hade Mr B redan hunnit sova eftermiddag och komma ned till kalaset en gång till.
Tack vare våra göralistor och välplanerade matlagning så hann vi med att
åka på en bil tur med två andra familjer på en dagsutflykt till Karen Blixen museet en bit från Nairobi city. Ni vet Mitt Afrika filmen med Maryl Streep och Robert Redford. Han var inte där till min besvikelse men vi fick se huset där kaffeodlaren Karen bott, med sekelskiftes möblerade rum och en fantastisk trädgård. Karen hade varit så modern redan i början av 1900-talet så att hon i sovrummet hade en röd och en grön lampa, som signalerade om det var ok för pojkvännen att komma in i sovrummet den kvällen eller inte. Det vore något att introducera på 2000-talets biologilektioner!
Till lunch slog vi oss ned i en trädgårdsrestaurang, näst intill museet under parasoller och palmer, ingen dunka dunka musik som förstörde stämningen utan vederkvickande vyer som ett litet vattenfall med stora guldfiskar simmandes. Där satt vi och avnjöt en föräldraledig eftermiddag, värre kan man ju ha det. Kaffet blev på ett café som hade två vårtsvin betandes bredvid. Inget Kenya utan djur. Vi såg faktiskt också på vägen i ett lite lantligare område, en kvinna som bar en hink på huvudet. vi blev även denna gång stoppad i bil kön av en försäljare som ville sälja kartor, men vi med mormors inspirationen hade givetvis en tydlig karta med oss.
Nu blir det kvällen. Lilla direktör Karlsson sover och Stora direktör Karlsson tittar på Fotbolls VM, Tyskland spelar och då blir han alltid inbjuden till vån 4 till den fanatiske tysken och hans fru. Själv sitter jag framför denna burk. Men jag väntar gärna på min man, jag är ju direktörsfru. Får se om det blir grön eller röd lampa när han ska komma in vardagsrummet. Dags för blöjbyte! Det hade jag inte skrivit upp.
Farbror Magnus och Tant Marie
måndag 28 juni 2010
26-28 Juni – Evangelium, nålstick och orättvisor.
Jag börjar tröttna på johannesevangeliet och små lila gubbar med ögon på väggarna, som ska föreställa små hoppande vinbär. Har jag fått en övernaturlig upplevelse? Nej jag är en seriös kvinna och moder numera.
Nej jag befinner mig mitt i verkligheten på ett barnsjukhus i Nairobi. Vår son har haft hög feber några dagar och har någon slags infektion, ev halsluss och jag kommer att sova över där med honom. Mr B har fått antibiotika och sover mest hela tiden så hans mamma försöker slå ihjäl timmarna utan att busa med vår prins, utan pek eller pocketböcker, dator el tv. Det som finns är som sagt johannesevangeliet ur nya testamentet. Medan jag läser tänker jag: Tänk om det kunde vara så att en spenslig, skäggig man med slappt handslag eller en kraftig sårad Mickey Rouke/Wrestler kunde kunde glida in genom korridorerna och trolla bort febern på vår son. Då skulle man inte behöva sticka nålar i småbarn så tårarna sprutar som nyss lärt känna sina föräldrar och som verkade rättså schyssta tills de släpade med honom till stick i armen stället. Som tur var så vaknar vår son upp ibland med ett leende på läpparna och härmar sin nysande mamma med ”atschi” och pussar teleonen då pappa ringer och säger ”Hej” på rikssvenska. Emedan mamma försöker förbättra sin engelska genom johannesevangeliet. Jag läser hur Jesus förvandlar vatten till vin, läser hur han och lärjungarna slog sig ned på på gröna ängar och mättade 5000 människor genom lite fisk och bröd. Brings these fisches here Jesus!! Barnen i slummen behöver dem! På tal om gröna ängar. Här är väggarna också gröna, ljusgröna med hoppande vinbär som viskar till nybörjar mamman” Snart lilla vän blir du frisk. Kom ut och lek med oss. Vi innehåller C- vitamin och det är nyttigare än de chipsen som mamma trycker i sig och försöker mata dig med.
Tänk att standarden kan vara så olika i ett land, där man inte har det svenska välfärdssamhället. Det här sjukhuset är privat och peronal och patienter är välklädda, platt-tvn är på i väntrummen, coca-cola maskinerna är på plats och det fina folket i väntrummen är i högsta grad välmående, kulmagar lite överallt. Man undrar vad som gick fel när stora delar av Kenya knappt har mat för dagen. Vi besökte också ett nationellt sjukhus, en förlossningsavdelning där det var smutsigt, inget krav på handhygien. De nyfödda och de upphittade barnen låg i sängar som mer liknade garderobskorgar från en ikea garderob. Vi såg en prematur bebis som knappt vägde 1 kg. Sjukhusen med hoppande med vinbär på väggarna är bara till för dem som har råd med sjukförsäkring eller som kan teckna extra reseförsäkring genom Folkhemmet.
Till slut gick febern nerpå vår prins sköterskorna och läkarna var bra, hjältar som borde stå med i johannesevageliet. Det var heller ingen som såg ned på oss som bara hade coop forum skor och Hm tunika på oss och på eftermiddagen idag gick vi och lekte utanför huset i lägenhetsområdet där vi bor, Mr B var igång igen i sitt vanliga jag, kastade klossar och bilar i poolen, busade med en tysk fotbollssuporter. Somnade igen sin vanliga tid kl 18.00, utan vaggvisor, självmant. Jag som sångövat så mycket, tom lagt till ett soft lugnande vibrato på rösten, för att leva upp till rollen som den ömma modern. Imorgon ska vi till nationalparken och titta på djur.
//Sov Gott önskar Bamse och Brummelisa!!
Nej jag befinner mig mitt i verkligheten på ett barnsjukhus i Nairobi. Vår son har haft hög feber några dagar och har någon slags infektion, ev halsluss och jag kommer att sova över där med honom. Mr B har fått antibiotika och sover mest hela tiden så hans mamma försöker slå ihjäl timmarna utan att busa med vår prins, utan pek eller pocketböcker, dator el tv. Det som finns är som sagt johannesevangeliet ur nya testamentet. Medan jag läser tänker jag: Tänk om det kunde vara så att en spenslig, skäggig man med slappt handslag eller en kraftig sårad Mickey Rouke/Wrestler kunde kunde glida in genom korridorerna och trolla bort febern på vår son. Då skulle man inte behöva sticka nålar i småbarn så tårarna sprutar som nyss lärt känna sina föräldrar och som verkade rättså schyssta tills de släpade med honom till stick i armen stället. Som tur var så vaknar vår son upp ibland med ett leende på läpparna och härmar sin nysande mamma med ”atschi” och pussar teleonen då pappa ringer och säger ”Hej” på rikssvenska. Emedan mamma försöker förbättra sin engelska genom johannesevangeliet. Jag läser hur Jesus förvandlar vatten till vin, läser hur han och lärjungarna slog sig ned på på gröna ängar och mättade 5000 människor genom lite fisk och bröd. Brings these fisches here Jesus!! Barnen i slummen behöver dem! På tal om gröna ängar. Här är väggarna också gröna, ljusgröna med hoppande vinbär som viskar till nybörjar mamman” Snart lilla vän blir du frisk. Kom ut och lek med oss. Vi innehåller C- vitamin och det är nyttigare än de chipsen som mamma trycker i sig och försöker mata dig med.
Tänk att standarden kan vara så olika i ett land, där man inte har det svenska välfärdssamhället. Det här sjukhuset är privat och peronal och patienter är välklädda, platt-tvn är på i väntrummen, coca-cola maskinerna är på plats och det fina folket i väntrummen är i högsta grad välmående, kulmagar lite överallt. Man undrar vad som gick fel när stora delar av Kenya knappt har mat för dagen. Vi besökte också ett nationellt sjukhus, en förlossningsavdelning där det var smutsigt, inget krav på handhygien. De nyfödda och de upphittade barnen låg i sängar som mer liknade garderobskorgar från en ikea garderob. Vi såg en prematur bebis som knappt vägde 1 kg. Sjukhusen med hoppande med vinbär på väggarna är bara till för dem som har råd med sjukförsäkring eller som kan teckna extra reseförsäkring genom Folkhemmet.
Till slut gick febern nerpå vår prins sköterskorna och läkarna var bra, hjältar som borde stå med i johannesevageliet. Det var heller ingen som såg ned på oss som bara hade coop forum skor och Hm tunika på oss och på eftermiddagen idag gick vi och lekte utanför huset i lägenhetsområdet där vi bor, Mr B var igång igen i sitt vanliga jag, kastade klossar och bilar i poolen, busade med en tysk fotbollssuporter. Somnade igen sin vanliga tid kl 18.00, utan vaggvisor, självmant. Jag som sångövat så mycket, tom lagt till ett soft lugnande vibrato på rösten, för att leva upp till rollen som den ömma modern. Imorgon ska vi till nationalparken och titta på djur.
//Sov Gott önskar Bamse och Brummelisa!!
fredag 25 juni 2010
Midsommarafton
Sitter och lyssnar på syrsorna som spelar efter att ha käkat en midsommarmiddag på balkongen. Både Marie och jag tycker att vi har verkligen tur som har fått möjligheten att komma till Kenya och lära känna både en underbar liten kille samt en helt ny kultur. Det är något som alla männsikor borde ta sig möjlighet att göra. Innan avresan till Kenya/Nairobi fick vi höra om alla olägenheter och faror som väntade här men hittils har vi inte råkat ut för något (som inte varit självförvållat). Vår prins har dock ganska hög feber så om den inte ger med sig till imorgon får vi möjligheten att kolla in den kenyanska sjukvården också. Men det är ingenting som oroar för det vi hör av andra adoptivfamiljer så har sjukvården fungerat bra. Men man ska väl ha i åtanke att den funkar bra för adotivfamiljer är för att vi kan betala för oss eller har bra försäkringar. / Magnus "proud father" Karlsson
torsdag 24 juni 2010
Tankar om BB, väntan och Kenya! 23 Juni 2010
Vi Har fått BB !!
BB är ett begrepp som kan ha flera olika betydelser:
BB: Big is beautyful. BB: Förlossningsavdelning.
BB: Barnbesked eller
BB: Bed & Breakfast.
BB/Big is beautyful:
Gravida kvinnor är vackra, tycker de flesta. Oh, vilken stor och fin mage du har, får jag känna på dem, får en gravid höra ofta. Själv har jag nästan hela livet varit begåvad med en stor mage, kom och känn på den ni! Den kanske inte är vacker men innehållet är frukten av många trevliga stunder med nära och kära. ”Där finns spår av vitaminer”( Stulet)
BB/Förlossningsavdelning:
Jag har hört att det ska skrikas en del på sådana och jag har sett bilder i Biologiboken. Vänninor har berättat precis i detalj hur det går till,hur många stygn det blev i söderledstunneln och om den där härliga ryggmärgssprutan. Nu är jag inte avundsjuk längre.
BB/ Barnbesked:
I adoptionskretsar kallar man beskedet om barn för BB. Alla går och väntar på BB, men man vet aldrig riktigt hur länge. Man går liksom inte bara 2 veckor över tiden. Utan ofta är man som en fet djävla hormonspruta som aldrig sinar.
Vi fick vårt barnbesked den 25 maj 2010. Innan dess så vågade vi liksom inte tro att det verkligen skulle komma, men det gjorde hela vår omgivning. – Har ni fått besked än om när ni får åka? Vet ni när ni får åka? Vet ni när de tror att de vet att ni får åka? Ni ringer väl när ni får besked? JA.
Magnus, för sjöen( Västgötsk snällare hopslagning av sjutton och faan) jag vill göra kejsarsnitt sa jag, nu lämnar vi Sverige och åker till Kenya, Uganda eller vilken liten afrikansk by som helst !!! Magnus höll med och tänkte satsa på Fotbolls Vm i Syd afrika. Får vi åka i förväg, typ innan BB?? Det vet vi inte sa dem som bestämnde om dem som bestämmer i Kenya har bestämt. Men har ni verkligen bestämt er? Man vet ju aldrig hur lång tid det tar. Det blidde inget kejsarsnitt i form av en resa till afrika. Jag fick nöja mig med en det en etiopisk restaurang på Ringvägen i Stockholm. Där beställde jag en stor jäkla tallrik, jag vill ha lite av alla rätter berättade jag för kyparn.( Han var från etiopien, han kanske känner vårt adoptiv barn, tänkte jag. ( Afrika är större än Skövde, det är en kontinent hörde jag en besserweissertanke viska i mitt öra.) Dagen därpå gick jag på Afrodans, trots ryggvärk som jag trodde var träningsvärk, bara att träna bort. Men det var visst ryggskott fick jag höra av SöS akutläkaren, då jag vaknade upp hög på Mår-fint, trallala och Stesolid. Inga tunga lyft, ät smärtstillande till frukost, lunch middag och som natt mackan sa doktorn . De kan innehålla spår av vitaminer.(Stöld igen)
Är ryggskott ett psykosomatisktadoptivmodersgravidsymtom, typ som om vattnet har gått ? sa jag. Nej sa sjukgymnasten, det är den vanligaste medelålders sjukan jag möter i mitt jobb sa han.
Så kom barnbeskedet, det var den 25 maj kl 10.08 och jag satt i en grå bil tillsammans med en pianist från Flen! Får vi åka iförväg sa jag då Adoptionscentrum ringde. Ni har fått barn, sa hon, en pojke på 1 år och 7 månader, så jag antar att ni vill åka direkt till Kenya!?
Den spelningen på äldreboendet i Flen gick som en dans, mitt leende sträckte sig från hakan ända upp till ögonbrynen på varenda låt. Pensionärerna måste ha trott att jag nallat något ur deras medicinskåp.
Magnus!skrek jag i telefonen. Vi har fått barn!! Vår son har kommit.Magnus svimmade i brorsans tvättstuga. Plötsligt upptäckte jag att ryggskottet var borta. Förlossad!! Frälst uppstånden från de döda! Vi är föräldrar!!
BB/Bed&Breakfast:
3 veckor senare satt vi i en bil på skumpiga vägar på väg till barnhemmet där vår Mr B bodde. Långt ute på den kenyanska landsbygden. Barnhemmet som funnits ett år var omgivet av hagar där ett gäng får och en ko betade. Nej Mr B föddes inte i ett stall, och jag behövde inte bli mamma framför en krubba. Jag och Magnus fick bo i stort sett fullt utrustat Bed and Breakfast, med tvättning, städning och en personlig kock, som lagade alla tre mål mat åt oss-3 rätters på kvällarna. I andra änden av hagarna växte majs, som de odlade till barnhemsbarnens dagliga majsgröt. Mr B var en mycket söt pys.Man såg buset i ögonen.Barnskötarna, sa till honom både första, andra, tredje och fjärde dagen: ”Say mammy”, ”Say Daddy” Han sa istället MÖÖÖ!
Alltsom dagarna gick, mellan servicen på det fantastiska B&B stället, som faktiskt var ett barnhem, så lärde vi känna vår son. Efter en vecka kan jag säga att han är ganska lik både mig och Magnus. Han äter fort och mycket, är intensiv och energisk, samt envis som en tjur. Men både snygg och charmig. Lite snyggare solbränna bara.Han lärde sig några svenska ord, eftersom vi varken kan Svahili eller engelska. Iallafall tyckte Magnus att jag skulle ligga lågt, då jag sa i bilen på väg till Nairobi: - Mind the växelspak, do you have a kudde! Han säger nu, lampa, näsa, tittut, flicka, Pappa och Mam! Eller kanske snarare ett mer försvenskat koljud: Möum!
På väg igen från vårt B&B, på skumpiga vägar genom det kenyanska landskapet fick vi verkligen erfara att Kenya är ett kontrasternas land. Från exklusiva countryside hus i engelsk stil, till plåtskjulshus i slummen. Från svart deiselavgas ur bilarna- En storslagnare natur än Avatarfilmen i 3D. Allt går också att handla. Då vi satt fast i bilkön på väg från barnhems staden till Nairobi, strök 3 olika försäljare förbi. Please buy. Den första sålde, rosor, den andra sålde bananer. Den tredje sålde 4 kattungar i en skokartong. Nej tack, sa vi. Mr B var nyiken, som sin mor. Ville sitta i framsätet och pressa ur sina näsa genom glasrutan så han inte skulle missa något på vägen. Man ska inte klandra honom, han är faktiskt bara 20 månader gammal.
Då börjar det hårda livet i Nairobi, utan personlig kock, bara städning varje dag som ingår i hyran. Man skulle ju aldrig utnyttja svart arbetskraft.
Kära vänner, allt för nu!
Ni som inte tror på detta, masa er hit innan vi hinner göra nästa inlägg så vet ni om vi ljuger eller inte!
Marie//
BB är ett begrepp som kan ha flera olika betydelser:
BB: Big is beautyful. BB: Förlossningsavdelning.
BB: Barnbesked eller
BB: Bed & Breakfast.
BB/Big is beautyful:
Gravida kvinnor är vackra, tycker de flesta. Oh, vilken stor och fin mage du har, får jag känna på dem, får en gravid höra ofta. Själv har jag nästan hela livet varit begåvad med en stor mage, kom och känn på den ni! Den kanske inte är vacker men innehållet är frukten av många trevliga stunder med nära och kära. ”Där finns spår av vitaminer”( Stulet)
BB/Förlossningsavdelning:
Jag har hört att det ska skrikas en del på sådana och jag har sett bilder i Biologiboken. Vänninor har berättat precis i detalj hur det går till,hur många stygn det blev i söderledstunneln och om den där härliga ryggmärgssprutan. Nu är jag inte avundsjuk längre.
BB/ Barnbesked:
I adoptionskretsar kallar man beskedet om barn för BB. Alla går och väntar på BB, men man vet aldrig riktigt hur länge. Man går liksom inte bara 2 veckor över tiden. Utan ofta är man som en fet djävla hormonspruta som aldrig sinar.
Vi fick vårt barnbesked den 25 maj 2010. Innan dess så vågade vi liksom inte tro att det verkligen skulle komma, men det gjorde hela vår omgivning. – Har ni fått besked än om när ni får åka? Vet ni när ni får åka? Vet ni när de tror att de vet att ni får åka? Ni ringer väl när ni får besked? JA.
Magnus, för sjöen( Västgötsk snällare hopslagning av sjutton och faan) jag vill göra kejsarsnitt sa jag, nu lämnar vi Sverige och åker till Kenya, Uganda eller vilken liten afrikansk by som helst !!! Magnus höll med och tänkte satsa på Fotbolls Vm i Syd afrika. Får vi åka i förväg, typ innan BB?? Det vet vi inte sa dem som bestämnde om dem som bestämmer i Kenya har bestämt. Men har ni verkligen bestämt er? Man vet ju aldrig hur lång tid det tar. Det blidde inget kejsarsnitt i form av en resa till afrika. Jag fick nöja mig med en det en etiopisk restaurang på Ringvägen i Stockholm. Där beställde jag en stor jäkla tallrik, jag vill ha lite av alla rätter berättade jag för kyparn.( Han var från etiopien, han kanske känner vårt adoptiv barn, tänkte jag. ( Afrika är större än Skövde, det är en kontinent hörde jag en besserweissertanke viska i mitt öra.) Dagen därpå gick jag på Afrodans, trots ryggvärk som jag trodde var träningsvärk, bara att träna bort. Men det var visst ryggskott fick jag höra av SöS akutläkaren, då jag vaknade upp hög på Mår-fint, trallala och Stesolid. Inga tunga lyft, ät smärtstillande till frukost, lunch middag och som natt mackan sa doktorn . De kan innehålla spår av vitaminer.(Stöld igen)
Är ryggskott ett psykosomatisktadoptivmodersgravidsymtom, typ som om vattnet har gått ? sa jag. Nej sa sjukgymnasten, det är den vanligaste medelålders sjukan jag möter i mitt jobb sa han.
Så kom barnbeskedet, det var den 25 maj kl 10.08 och jag satt i en grå bil tillsammans med en pianist från Flen! Får vi åka iförväg sa jag då Adoptionscentrum ringde. Ni har fått barn, sa hon, en pojke på 1 år och 7 månader, så jag antar att ni vill åka direkt till Kenya!?
Den spelningen på äldreboendet i Flen gick som en dans, mitt leende sträckte sig från hakan ända upp till ögonbrynen på varenda låt. Pensionärerna måste ha trott att jag nallat något ur deras medicinskåp.
Magnus!skrek jag i telefonen. Vi har fått barn!! Vår son har kommit.Magnus svimmade i brorsans tvättstuga. Plötsligt upptäckte jag att ryggskottet var borta. Förlossad!! Frälst uppstånden från de döda! Vi är föräldrar!!
BB/Bed&Breakfast:
3 veckor senare satt vi i en bil på skumpiga vägar på väg till barnhemmet där vår Mr B bodde. Långt ute på den kenyanska landsbygden. Barnhemmet som funnits ett år var omgivet av hagar där ett gäng får och en ko betade. Nej Mr B föddes inte i ett stall, och jag behövde inte bli mamma framför en krubba. Jag och Magnus fick bo i stort sett fullt utrustat Bed and Breakfast, med tvättning, städning och en personlig kock, som lagade alla tre mål mat åt oss-3 rätters på kvällarna. I andra änden av hagarna växte majs, som de odlade till barnhemsbarnens dagliga majsgröt. Mr B var en mycket söt pys.Man såg buset i ögonen.Barnskötarna, sa till honom både första, andra, tredje och fjärde dagen: ”Say mammy”, ”Say Daddy” Han sa istället MÖÖÖ!
Alltsom dagarna gick, mellan servicen på det fantastiska B&B stället, som faktiskt var ett barnhem, så lärde vi känna vår son. Efter en vecka kan jag säga att han är ganska lik både mig och Magnus. Han äter fort och mycket, är intensiv och energisk, samt envis som en tjur. Men både snygg och charmig. Lite snyggare solbränna bara.Han lärde sig några svenska ord, eftersom vi varken kan Svahili eller engelska. Iallafall tyckte Magnus att jag skulle ligga lågt, då jag sa i bilen på väg till Nairobi: - Mind the växelspak, do you have a kudde! Han säger nu, lampa, näsa, tittut, flicka, Pappa och Mam! Eller kanske snarare ett mer försvenskat koljud: Möum!
På väg igen från vårt B&B, på skumpiga vägar genom det kenyanska landskapet fick vi verkligen erfara att Kenya är ett kontrasternas land. Från exklusiva countryside hus i engelsk stil, till plåtskjulshus i slummen. Från svart deiselavgas ur bilarna- En storslagnare natur än Avatarfilmen i 3D. Allt går också att handla. Då vi satt fast i bilkön på väg från barnhems staden till Nairobi, strök 3 olika försäljare förbi. Please buy. Den första sålde, rosor, den andra sålde bananer. Den tredje sålde 4 kattungar i en skokartong. Nej tack, sa vi. Mr B var nyiken, som sin mor. Ville sitta i framsätet och pressa ur sina näsa genom glasrutan så han inte skulle missa något på vägen. Man ska inte klandra honom, han är faktiskt bara 20 månader gammal.
Då börjar det hårda livet i Nairobi, utan personlig kock, bara städning varje dag som ingår i hyran. Man skulle ju aldrig utnyttja svart arbetskraft.
Kära vänner, allt för nu!
Ni som inte tror på detta, masa er hit innan vi hinner göra nästa inlägg så vet ni om vi ljuger eller inte!
Marie//
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)