Mumier och andra folk/ kvartalsrapport från Kenya
Det här inlägget kanske inte skulle bli rumsrent på DN s kultursidor , men för er som trodde att mumier bara finns i Egyptens pyramider så har ni fel. Benjamin har sett flera stycken.
Bland annat vid det lilla shopping centret Adams Archade dit vi brukar gå och fika ibland innan vi ska gå på klädmarknaden, "Toi Market" brast Benjamin ut inför sin jämnårige kompis innan han flinades sprang ned med hast från trappan mot caféet våra övriga vänner satt och fikade på.
-Hjälp en Mumie! Jag som själv är ganska lättpåverkad efter tecknad film tittade dit och som tur var verkade det inte som kvinnan i Burka förstod Svenska, vilket hon i och för sig inte är ensam om här i Kenya. Här är det säkert folk som säger om oss" Mzungos(Vitingar) Hjälp ett spöke. Kändes inte som läge att gå in i någon politisk eller religiös diskussion med Benjamin, 5- åringar brukar inte vara super intresserade av sådana debatter.
Oktober månad här i Nairobi blev till en nedräkning inför Farmor och Farfars besök här i Kenya.Vi kryssade för varje dag som gått, ett tag var det 2 Lördagsgodis lördagar kvar innan de skulle komma. Under tiden har vi taget det ganska lugnt. Speciellt efter 2 första veckorna tätt in på Westgate-attackerna tog vi det varsamt med besök på större shoppingcenter och andra stora välbesökta platser och höll oss hemma eller på mindre affärer och restauranger i närområdet. Trots att det varit omöjligt att vara oberörd av terrordådet så är det omöjligt att isolera sig helt. Först var det så overkligt, alla bilder från kenyansk Tv och Svenska medier via nätet. En känsla av att, det är inte här det sker, det är någon annanstans, långt bort i världen. Inte 6-7 km från där vi bor.
Men Nora växte, frodades började få barnhull och krävde större kläder och skor. Så vi begav oss ett par gånger till den lokala klädmarknaden, (där inte många västerlänningar/måltavlor för attacker vistas,) för att handla. Köpte 3 leggings och 2 st T- T-shirt till Nora för knappa 50 lappen sammanlagt.
Det var först när jag efter en vecka gick och handlade igen på en liknande mat shopping kedja som Westgate som verkligheten kom nära. Det är som att gå in på en Coop forum butik i Sverige, gångarna ser liknande ut i Skövde som i Västberga. Som att det i de gångarna, mellan shampohyllorna och mjölkdiskarna skulle springa beväpnade människor och skjuta vilt omkring sig. Där det faktiskt inte bara pågår lyxkonsumtion utan där föräldrar handlar mat till sina barn, tar ansvar för att barnen ska få en del av det bränsle de behöver för att växa upp till toleranta och ödmjuka vuxna.
Det här blogginlägget eller kvartalsrapporten kommer att bli ganska hoppigt känner jag, ingen resebeskrivning eller process från första till sista tand utan tankar kring Världen, Kenya, Sverige.
På bröllop är ett ganska vanligt citat, " Jag är ingen talare men...." Jag ska ändå försöka bla, bla, bla och sedan minnen, skratt och tårar osv.
Mitt citat får bli. " Jag är ingen dagstidnings slukare men....." Vill ändå vädra mina tankar och rädslor i en debatt som jag sett i Svenska medier och på Facebook på sista tiden.
Sverige demokrater, bevara traditioner med vita lucior, nazister som attackerar antirasister. Vad är det för Sverige som vi ska presentera och välkomna våra "Kenya födda" barn till. Man brukar säga: Jag blir mörk rädd, i det här läget skulle jag vilja säga: Jag blir ljus rädd. Rädd och ledsen för de som redan bestämt sig för att det sätt de lever på är rätt, så som de fostrar sina barn är rätt. Den hudfärg jag råkat få är rätt, min religion är den enda sanna, mina åsikter. De som inte tycker som mig är konstiga och det som är konstigt ska vi avskärma oss ifrån. De är ju inte som oss, och vår lilla krets är ju så förträfflig. Det som är annorlunda och okänt har i alla tider både fascinerat och skrämt människor. Men då vi låtit fruktan gå så långt att vi gasar ihjäl i Treblinka, tar oss rätten att släcka människors liv bland hyllor av Grötmjöl och Babyolja, inte låter människor i Kärrtorp demonstrera för människors lika värde då är det något som är fundamentalt fel. Jag undrar om terroristen på Westgate i Kenya hade kunnat döda om han eller hon suttit en kväll och ätit middag, pratat med de människor de hatar, sett dem i ögonen, lyssnat på deras livsberättelser, om deras glädje, deras sorger och förluster.
Jag blir glad när jag på Facebook ser inlägg som: " Främlingar jag möter är antagligen mina nya vänner"
Tänk om det kunde få vara ännu mer så i mitt liv att nya människor väcker nyfikenhet. Om det så är, ny i stan, Mzungon i den Kenyanska byn. Stockholmaren som flyttar till Flen. Jag har själv fördomar, det är som mycket lättare att kategorisera, dela in människor i fack, man behöver inte darra på manschetten och känna sig hotad om man redan bestämt sig för att han/hon är sådan utan då kan man pusta ut, slippa oros moment och frågor, varför gör de så, varför tänker de inte som vi.
Här i Kenya är det fortfarande ganska mycket åsikter om varandra mellan de olika stammarna. Om än många säger det med glimten i ögat . Sådan är Kikuyun, stjäl och är girig. Sådan är Luon, Musikalisk och lugn. Ofta får man höra sådana här uttalanden då man åker taxi. Ibland får man också höra hur, Norsken, Svensken, Italienaren och Bellman är. Ibland känner jag igen mig , ibland inte.
Tillbaka till det vi är här för, adoptera ytterligare ett vackert barn som fötts i våra hjärtan .Ett vackert brunt barn som jag är övertygad om kommer att kunna bli en ypperligt bra, Stjärngosse, tomte, Lucia eller tom pepparkaksgubbe. Och jag önskar att hon och hennes fantastiskt kraftfulla bror , som säkert är kraftfull för att han är Kikuyu, eller är det för att Fru Andersson och Herr Karlsson inte direkt skulle beskrivas som meditativa som han är detta energiknippe. Önskar att de kommer att få lussa i frid för före detta Sverigedemokrater som tänkt om, för Moderater och socialdemokrater. För kristna och muslimer, ateister. Jag hoppas vi kommer att hitta en god uppväxtplats för våra barn. Antingen en multikulturell förort, landsbygden där man inte får sticka ut.( Oups där kom en fördom från mig) eller ett homogen innerstad, som liksom här i Kenya. Även om vi som är vita utmärker oss, så accepteras vi oftast. Så länge inte jag tänker mina fördomsfulla tankar som: Jag ser på den där damen vad hon tänker, hur går det där ihop? En vit kvinna med ett svart barn? Eller, alla kenyaner är ute efter mina pengar? Jag undrar om jag ska gå fram och fråga alla jag möter. Hej, jag har en fördom: Är du ute efter mina pengar för att jag är vit, du vill inte vara min vän va, för att jag är vit.
När filmen , " De brokiga " eller vad den nu hette, av Stina Wirsen kom och det var en sådan hets mot henne, så hade jag god lust att gå på premiären, måla min sons läppar med vit konturpenna, bara för att se reaktionen. Men givetvis gjorde jag ju inte det.
Sedan kom dagen, då Farmor och Farfar kom, för att träffa sina fina barnbarn. Dela vardagen med oss här, först i Nairobi och till kaffeplatagen Manyika house, tillsammans med 2 andra trevliga familjer och deras härliga barn. Både, Dunkers bor, Norrköpingsbor och Örebroare kan vara trevliga, och de kan innehava egenskaper som musikaliska, humoristiska,lugna, sportiga, lättsamt psykologiska. Kraftfulla och barnvänliga. Undrar om de har de egenskaperna bara för att de kommer därifrån de kommer eller för att de är människor.
Viktig fråga inom teatern när en rollkaraktär ska växa fram är vem är jag, var är jag och vart är jag på väg.
Kanske är det viktigt var man kommer ifrån, för identiteten, ursprunget Men vart man är på väg känns för mig viktigare och var jag är just nu och vart jag är på väg. Ja jag är från Sverige, tycker om och dansa runt midsommarstången men jag vill inte säga att det är mer rätt än dricka get-blod.
Tiden med Farmor och Farfar var oerhört fin, de ger så mycket kärlek till sina barnbarn, är närvarande och Nora blev förtjust och.Vi åkte sen till kusten, Mombasa, Diani beach där vi bodde i ett litet hus i en stugby nära stranden och havet. Där det badades, slappades på altanen. avnjöts god mat av vår "Egna kock" som vi fick äran att ha både frukost lunch och middag. Nora tultade omkring, klättrade på stolar och bord. lärde sig att tycka om sötvattens duschen nere vid den vita stranden, som hon först varit rädd för. Men ju mer hon bekantade sig med duschen desto mindre rädd var hon. ( Förstod ni symbliken?)
Efter 9 dagar var sonen, modern och fadern rastlösa, sådan tur att vi skulle tillbaka till Nairobi igen då. staden där det händer. In i träningslägret börja familje tävla mot Örebroarna och Norrköpings borna för att bevisa att "Vi stockholmare faktiskt är bäst" Tror vi iallafall tills någon bevisar motsatsen. Benjamin tillbaka till förskolan där de besökte orm museum. Fick leka av sig, börja träna luciasånger och cykla runt med kompisarna. Nora såg glad ut att komma tillbaka till gården och köra sittbilar brevid de övriga barnen. Hon har nu också blivit introducerad till kvalitets serien drömmarnas trädgård, en barnvänlig version av " Days of or lives" Men hon vill gå in i filmen och I-Paden. Jag försöker säga att det är bara är i Narnia böckerna som man kan gå in i historien rent bildligt sett. Hon verkar inte förstå, är det för att hon är från Kenya eller för att hon är 1,5 år? Titta, sitta, tvätta, nej, aj, mamma och pappa och Maji(Marie) Kan hon säga nu. Men hon har redan en given roll i musikalen Hair, då hon dansar på vardagsrumsbordet varje dag. Hair ja, jag gjorde ju rasta flätor med förlängningar och hade huvudvärk konstant i 2 veckor. Nu vet jag hur det känns. Idag prövade vi dreads på Nora istället för flätor. Lättnad.
Tätt inpå Farmor och Farfars besöket kom min goda vän" Virvelvinden Miki" Med sina klackar, elegans och sin livslust. Jag tror nästan att hon presenterade Nairobis och Mombasas nattliv för mig bättre än en Nairobi bosjälv hade gjort. Det måste vara för att hon är en invadrad Finne i andra generationen och alltid är få ordig och bara sitter i bastun hela dagarna:) Även hon omhuldade Nora som en sann vän till familjen. Benjamin hade hon ju redan sedan innan.
Det blev en kusttripp även denna gång, Bamburi beach, lite skitigare, lite äldre och lite mer strandpojkar.Men härligt varmt och roligt att dansa till Swedish house maffia på en Italiensk reataurang i Kenya. Älskar när kulturer möts.
Snart är det Jul, igår var jag i musikstudion hos William och Virginia, Gitarristen Fadilee gjorde gitarr pålägg på en afrikaniserad Abbacover och vi fick avnjuta en kenyansk lunch som några svenska vänner lagat i guidning av Virginia på 2,5 timmars matlagnings kurs. Jammi jammi,! Svenskar kan, Kenyaner kan och Kvinnor Kan, tom med män kan. Fantastiskt.
Önskar er alla en fröjdefull jul, vi ska fira ganska Svenskt med jullunch hos några vänner. Men jag tänker köpa ett baobab träd istället för julgran och slipper vinterstövlarna.
Marie vid pennan hälsar från hela "Brokiga familjen"
Ps. jag är ingen layout expert men...
-Bilden nedan är Farmor Karin Karlsson, som betraktar utsikten från tåget till Mombasa. Ds.
