Nu är det dags för mig att sköta tangenterna en stund. Jag passar på nu när de där två bleka storpotäterna sitter i Tv- rummet och dricker sitt kaffe. I vanliga a fall brukar jag aldrig ens få peta på dem. NEJ säger dem.Tydligen är NEJ ett ord som de gillar.
Jag har vaknat upp i en sådan där låda med träpinnar som jag kan titta ut igenom flera gånger nu hemma hos de två vita storpotäterna som kallar sig mamma och pappa. Jag hade en liknande trälåda på barnhemmet. Det kallas tydligen för SENG. Jag vägrar att uttala det som de gör, SÄNG. Det låter som ett får. Men tydligen duger det lika bra för dem att jag säger SENG för de ser så glada ut. Ja, MR B säger mamma, SÄNG. -Magnus, nu säger han SÄNG!! Big Boy uttropar pappa och ser stolt ut. Det är märkligt det där språket som de har, när jag bodde på barnhemmet så hette inte sakerna alls så som mamma och pappa säger. Jag hade ju ganska länge övat på att säga som tanterna på barnhemmet. Tanter, det är alla som har två stora bucklor under halsen har jag förstått då mamma visar bilder och foton. Alla är tanter förutom mamma tydligen. Jag pekade på en snygg tjej på bild som satt på kaffeburken där hemma.- Mamma, sa jag, nej tant sa mamma. Konstigt. Jag har ju ett eget språk som jag snackar, men tydligen hänger de inte alls med i svängarna så det är väl lika bra att härma de vita storpotäterna. De verkar ju bli så glada då.
De bruna snälla tanterna på barnhemmet är inte här längre, var tog de vägen? De kommer inte längre då jag skriker. Vi var många barn som skrek på barnhemmet, många fler barn än tanter, så det gällde att ta i så de förstod att det var just jag som skrek. De sjöng fina sånger för mig på engelska tror jag bestämt språket var. Mamma hade nog sagt ÄNGELSKA som ett får. På barnhemmet fick jag samma mat, god varm gröt på morgonen, varm mjölk efteråt. Till lunch fick jag oftast Ugali(Majsgröt) med spenat. Man visste liksom när maten kom, och hur den kändes. Jag älskar ju mat, det gör tydligen mamma och pappa också, men de har så mycket olika mat som ser så olika ut. Det mesta är gott men ibland tar det stopp. Något som jag gillar är Wetabix, det fick jag på barnhemmet ibland. Det fixar mamma eller pappa på morgonen. De verkar liksom inte få till det där med gröten, den har inte samma färg som den jag åt och sedan gör de den aldrig lagom varm. Så nu ger de mig alltid Wetabix på morgonen.
På tal om sånger, jag gillar att få att få kolla på Tv när de sjunger och dansar, då hoppar och studsar jag. Men jag gillar inte sådana där töntiga figurer på Tv som är gula, rosa och dansar runt. En sådan fixade mamma på en affär där man kunde hämta filmer. Jag ville gärna välja film och ryckte åt mig en och annan film i affären, men mamma sa hela tiden nej, nej , nej, inte röra! Varför tar hon med mig till en sådan affär då?? Smart som jag är så lurade jag till mig några snacks som jag åt och låtsades att jag gillade filmen tills snacksen var slut. Pappa låg i sängen den dagen och mamma i soffan, de hade något som kallades magsjuka och var inte alls roliga att leka med.Men sedan var de igång igen dagen efter och då blev det ingen rosa figur film. Pappa köpte en boll till mig och det var smart gjort, det gillar jag. Jag är bättre än mamma på fotboll sa pappa. Mamma skjuter bollen som en karaktär ur en sommarbuskis. Konstigt tyckte jag men jag tycker själv att jag har bättre bollsinne än mamma.
Pappa och mamma tycker om att leka med mig, mamma sjunger klappa händer-sånger om spindel, elefant och mus, de orden kan jag bara skriva. De tycker om något som de kallar gosa, har aldrig hört talas om det men kramas kan jag, de blir glada då märker jag.
En vampyrs bekännelser:
Nu ska jag bekänna något: När det kväll och jag är trött på att få nej, om Storpotäterna är för långsamma eller om jag blir arg så ger jag dem ett litet bett eller nyp i armen eller ovanför mammas bucklor. Aj, aj säger de då. Inte bitas, aha tänker jag, bitas? Men vad betyder inte då? Storpotäterna slutar leka med mig en kort stund.Jag skriker efteråt för det har jag hört att de gör i vampyr serier som True blood och sånt. Men mamma och pappa blir inga vampyrer efteråt utan de blir som vanligt igen. Jag har inte bestämt än om jag ska konvertera från vampyrismen eller när. Får se hur mamma och pappa reagerar i framtiden och om jag börjar fatta ordet INTE. Puss verkar de gilla iallafall.
Oj, oj,oj nu är mammas kaffe slut och jag misstänker att de ska stoppa mig vid tangenterna, säga aj, aj och nej, nej och oj, oj, oj nu är det dags att sova i SENG, vilket jag inte vill.Kanske ett litet bett kanske.....
Hälsningar Chokladpuddingen!!!
söndag 25 juli 2010
torsdag 8 juli 2010
Kenyansk vardag i mormorstempo
Nu har det gått en vecka sedan vi kom tillbaka från sjukhuset och vardagslivet har satt igång igen.
Tro det eller ej, Nairobi är inte bara dramatik. Livet går sin stilla lunk även här. Jag och Magnus har saktat ned rejält och liksom fått ett ”Mormorstempo” i kroppen. Ingen av oss jobbar, men dagarna fylls ändå, det är liksom småpyssel hela tiden fast vi faktiskt inte gör så mycket. Eftersom vi har så mycket tid är det ju ändå viktigt att vara förberedd för det som komma skall. En vanlig dag blir vi väckta någon gång mellan 05.45 och 06.15. Det behövs inga väckarklockor, vi har ett eget litet ”Solur” som ställer sig upp i sin spjäll säng med klarvaken blick.
Vill du komma över till mammas och pappas säng en stund? Frågar jag eller Magnus och hoppas på att han som vi ska vilja ligga och morna sig, sakta vakna till liv med radion svagt påskruvad och kramas lite med oss emedan gräshoppor och kråkor vaknar upp utanför vår balkong. Men våran lilla solskens väckarklocka har en raket i ändan och har ett tempo som från en gammal Tom & Jerry film.(Redan här förstår man att vi är äldre!) Han ska kittlas, få oss att sjunga imse vimse i speed-version, rida på mig som om jag vore en häst, floppa över Magnus som en höjdhoppare, peta oss i naveln eller näsan. En och annan morgonpuss blir det dock. Efter denna fantastiska väckning går någon av oss mormödrar upp och förbereder frukosten till sonen. Givetvis är dagen väl förberedd: -Rätt sked, haklappen och mjölkmuggen är diskade i god tid på kvällen innan så att Direktör Karlsson(Den yngre) kan få sin frukost direkt då han kommer ut i köket. Andra förberedelser som gjorts kvällen innan är lunchen. Ris eller potatis kokas i medelstark värme i max 20 min och portioneras upp för dagens måltider. Hur skulle vi hinna annars, imorgon får vi ju besök kl 11.00 av adoptionsorganisationen här i Nairobi. En sk Guardian ad litem ska kolla hur vi är som familj tillsammans. Vi genomgår just nu 3 månaders sk fosterperiod med regelbundna hembesök. Vi hinner nog inte med mer den dagen. Man får ju inte förta sig! Vi tar det istället lite lugnt, så att de kan se att vi löser familjekonflikter så finurligt som familjen Cosby.
Det får ju plats ganska mycket i direktörens lilla mage, men han säger bestämt till genom att skjuta undan tallriken och visa att han är mätt. Nu är det mycket som ska hinnas med före kl 11.00. Pottan, baljan och lite pekbok för Mr B. Men vi har inte tid med att han kastar klossar som hamnar under soffan. ”Det förstår du väl att mamma och pappa är för gamla och stela för att kräla på golvet, jag hade ju dessutom ett ryggskott i våras och det är ju en ålderskrämpa, så innan springlekarna måste jag stretcha. Men faktiskt mår lederna lite gott av rörelse och lek står det i Ica-Kuriren som jag tagit med från Sverige. Värme ska ju också vara bra. Men eftersom Kenya har vinter nu och det drar lite på oss när solen gömmer sig bakom molnen får både jag och Magnus använda värmeflaska ibland på natten. Men det gör vi så gärna för vi vill ju orka bära vår son, för det är han värd.
På tal om mormödrar, min mormor var verkligen ett föredöme för mig, hon blev 92 år gammal, hade hälsan och energin i behåll nästan hela livet. ” hennes måtto;” Le mot världen så ler den mot dig”. ”Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag ”och ” Nu tar vi det lite Cosby”
Hon lärde mig att skriva listor så att man ska hinna med det som är viktigt i vardagslivet bla inköpslistor och göra listor både till vardags och till fest. Om vi bockar för varje sak på listan som vi avklarat kan det faktiskt visa sig att vi får lite tid över till sightseeing eller lite umgänge kring poolen med andra adoptivföräldrar där vi avhandlar barnens kost förändringar sedan barnhemmen, ord som vi tycker att de säger på svenska, (Mr B säger bil 30 gånger om dagen) Vi diskuterar frågan om vi ska köpa en grill eller inte tillsammans några familjer och njuta av kring poolen någon kväll då och då. Men jag vet inte jag, det blir ju så mörkt efter halv sju på kvällarna här. Men kanske skulle man vara lie ungdomlig och grilla någon kväll. Vi har ju faktiskt säkerhetsvakter vid ingången till lägenhetshotellet.
I Söndags var vi bjudna på barnkalas kring poolen, det var en Kenyansk kvinna med en
2-årig kille som bor i vårt lägenhetsområde. Vi köpte present så sent som i lördags, det blev lite stressigt faktiskt. Vi hade tänkt oss lite tårt-bjudning vid poolen men i själva verket blev det ett hejdundrandes kalas. Två långbord var uppdukade med olika kenyanska kött och grönsaksgrytor, läsk och popcorn i mängder. Grädden på moset var att hon hade hyrt in en Dj som spelade soul och hip hop låtar hela eftermiddagen. Jag ville vara modern och dansa loss lite men det verkade inte vara läge. Alla barn lekte med ballonger i poolen. Magnus lagade en hoppad kedja 3 gånger, sedan fick barnen klara det själva. Mr B var storm förtjust i ballongerna, jagade dem runt poolen. De vuxna satt i vita trädgårdstolar och åt och tittade på varandra. Jag bekantade mig lite försiktigt med en lärarinna, som var väldigt trevlig, hon var lärare och hade haft utbytesstudenter från Karlstad. Vilken sekundtur, Karlstad ligger ju i Sverige nära min uppväxtstad sa jag! Det verkade inte impa på henne men hon hade hört att vi har fantastisk natur i Sverige. Sedan sjöngs Happy Birthday för födelsedagsbarnet som låg och sov, men vaknade av sången, som skiftade från engelska till svenska. Det sista på kalaset var en discodanslek kring stolar. ( Ni vet leken, en stol för lite, sätt dig snabbt när musiken tystnar.) Då hade Mr B redan hunnit sova eftermiddag och komma ned till kalaset en gång till.
Tack vare våra göralistor och välplanerade matlagning så hann vi med att
åka på en bil tur med två andra familjer på en dagsutflykt till Karen Blixen museet en bit från Nairobi city. Ni vet Mitt Afrika filmen med Maryl Streep och Robert Redford. Han var inte där till min besvikelse men vi fick se huset där kaffeodlaren Karen bott, med sekelskiftes möblerade rum och en fantastisk trädgård. Karen hade varit så modern redan i början av 1900-talet så att hon i sovrummet hade en röd och en grön lampa, som signalerade om det var ok för pojkvännen att komma in i sovrummet den kvällen eller inte. Det vore något att introducera på 2000-talets biologilektioner!
Till lunch slog vi oss ned i en trädgårdsrestaurang, näst intill museet under parasoller och palmer, ingen dunka dunka musik som förstörde stämningen utan vederkvickande vyer som ett litet vattenfall med stora guldfiskar simmandes. Där satt vi och avnjöt en föräldraledig eftermiddag, värre kan man ju ha det. Kaffet blev på ett café som hade två vårtsvin betandes bredvid. Inget Kenya utan djur. Vi såg faktiskt också på vägen i ett lite lantligare område, en kvinna som bar en hink på huvudet. vi blev även denna gång stoppad i bil kön av en försäljare som ville sälja kartor, men vi med mormors inspirationen hade givetvis en tydlig karta med oss.
Nu blir det kvällen. Lilla direktör Karlsson sover och Stora direktör Karlsson tittar på Fotbolls VM, Tyskland spelar och då blir han alltid inbjuden till vån 4 till den fanatiske tysken och hans fru. Själv sitter jag framför denna burk. Men jag väntar gärna på min man, jag är ju direktörsfru. Får se om det blir grön eller röd lampa när han ska komma in vardagsrummet. Dags för blöjbyte! Det hade jag inte skrivit upp.
Farbror Magnus och Tant Marie
Tro det eller ej, Nairobi är inte bara dramatik. Livet går sin stilla lunk även här. Jag och Magnus har saktat ned rejält och liksom fått ett ”Mormorstempo” i kroppen. Ingen av oss jobbar, men dagarna fylls ändå, det är liksom småpyssel hela tiden fast vi faktiskt inte gör så mycket. Eftersom vi har så mycket tid är det ju ändå viktigt att vara förberedd för det som komma skall. En vanlig dag blir vi väckta någon gång mellan 05.45 och 06.15. Det behövs inga väckarklockor, vi har ett eget litet ”Solur” som ställer sig upp i sin spjäll säng med klarvaken blick.
Vill du komma över till mammas och pappas säng en stund? Frågar jag eller Magnus och hoppas på att han som vi ska vilja ligga och morna sig, sakta vakna till liv med radion svagt påskruvad och kramas lite med oss emedan gräshoppor och kråkor vaknar upp utanför vår balkong. Men våran lilla solskens väckarklocka har en raket i ändan och har ett tempo som från en gammal Tom & Jerry film.(Redan här förstår man att vi är äldre!) Han ska kittlas, få oss att sjunga imse vimse i speed-version, rida på mig som om jag vore en häst, floppa över Magnus som en höjdhoppare, peta oss i naveln eller näsan. En och annan morgonpuss blir det dock. Efter denna fantastiska väckning går någon av oss mormödrar upp och förbereder frukosten till sonen. Givetvis är dagen väl förberedd: -Rätt sked, haklappen och mjölkmuggen är diskade i god tid på kvällen innan så att Direktör Karlsson(Den yngre) kan få sin frukost direkt då han kommer ut i köket. Andra förberedelser som gjorts kvällen innan är lunchen. Ris eller potatis kokas i medelstark värme i max 20 min och portioneras upp för dagens måltider. Hur skulle vi hinna annars, imorgon får vi ju besök kl 11.00 av adoptionsorganisationen här i Nairobi. En sk Guardian ad litem ska kolla hur vi är som familj tillsammans. Vi genomgår just nu 3 månaders sk fosterperiod med regelbundna hembesök. Vi hinner nog inte med mer den dagen. Man får ju inte förta sig! Vi tar det istället lite lugnt, så att de kan se att vi löser familjekonflikter så finurligt som familjen Cosby.
Det får ju plats ganska mycket i direktörens lilla mage, men han säger bestämt till genom att skjuta undan tallriken och visa att han är mätt. Nu är det mycket som ska hinnas med före kl 11.00. Pottan, baljan och lite pekbok för Mr B. Men vi har inte tid med att han kastar klossar som hamnar under soffan. ”Det förstår du väl att mamma och pappa är för gamla och stela för att kräla på golvet, jag hade ju dessutom ett ryggskott i våras och det är ju en ålderskrämpa, så innan springlekarna måste jag stretcha. Men faktiskt mår lederna lite gott av rörelse och lek står det i Ica-Kuriren som jag tagit med från Sverige. Värme ska ju också vara bra. Men eftersom Kenya har vinter nu och det drar lite på oss när solen gömmer sig bakom molnen får både jag och Magnus använda värmeflaska ibland på natten. Men det gör vi så gärna för vi vill ju orka bära vår son, för det är han värd.
På tal om mormödrar, min mormor var verkligen ett föredöme för mig, hon blev 92 år gammal, hade hälsan och energin i behåll nästan hela livet. ” hennes måtto;” Le mot världen så ler den mot dig”. ”Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag ”och ” Nu tar vi det lite Cosby”
Hon lärde mig att skriva listor så att man ska hinna med det som är viktigt i vardagslivet bla inköpslistor och göra listor både till vardags och till fest. Om vi bockar för varje sak på listan som vi avklarat kan det faktiskt visa sig att vi får lite tid över till sightseeing eller lite umgänge kring poolen med andra adoptivföräldrar där vi avhandlar barnens kost förändringar sedan barnhemmen, ord som vi tycker att de säger på svenska, (Mr B säger bil 30 gånger om dagen) Vi diskuterar frågan om vi ska köpa en grill eller inte tillsammans några familjer och njuta av kring poolen någon kväll då och då. Men jag vet inte jag, det blir ju så mörkt efter halv sju på kvällarna här. Men kanske skulle man vara lie ungdomlig och grilla någon kväll. Vi har ju faktiskt säkerhetsvakter vid ingången till lägenhetshotellet.
I Söndags var vi bjudna på barnkalas kring poolen, det var en Kenyansk kvinna med en
2-årig kille som bor i vårt lägenhetsområde. Vi köpte present så sent som i lördags, det blev lite stressigt faktiskt. Vi hade tänkt oss lite tårt-bjudning vid poolen men i själva verket blev det ett hejdundrandes kalas. Två långbord var uppdukade med olika kenyanska kött och grönsaksgrytor, läsk och popcorn i mängder. Grädden på moset var att hon hade hyrt in en Dj som spelade soul och hip hop låtar hela eftermiddagen. Jag ville vara modern och dansa loss lite men det verkade inte vara läge. Alla barn lekte med ballonger i poolen. Magnus lagade en hoppad kedja 3 gånger, sedan fick barnen klara det själva. Mr B var storm förtjust i ballongerna, jagade dem runt poolen. De vuxna satt i vita trädgårdstolar och åt och tittade på varandra. Jag bekantade mig lite försiktigt med en lärarinna, som var väldigt trevlig, hon var lärare och hade haft utbytesstudenter från Karlstad. Vilken sekundtur, Karlstad ligger ju i Sverige nära min uppväxtstad sa jag! Det verkade inte impa på henne men hon hade hört att vi har fantastisk natur i Sverige. Sedan sjöngs Happy Birthday för födelsedagsbarnet som låg och sov, men vaknade av sången, som skiftade från engelska till svenska. Det sista på kalaset var en discodanslek kring stolar. ( Ni vet leken, en stol för lite, sätt dig snabbt när musiken tystnar.) Då hade Mr B redan hunnit sova eftermiddag och komma ned till kalaset en gång till.
Tack vare våra göralistor och välplanerade matlagning så hann vi med att
åka på en bil tur med två andra familjer på en dagsutflykt till Karen Blixen museet en bit från Nairobi city. Ni vet Mitt Afrika filmen med Maryl Streep och Robert Redford. Han var inte där till min besvikelse men vi fick se huset där kaffeodlaren Karen bott, med sekelskiftes möblerade rum och en fantastisk trädgård. Karen hade varit så modern redan i början av 1900-talet så att hon i sovrummet hade en röd och en grön lampa, som signalerade om det var ok för pojkvännen att komma in i sovrummet den kvällen eller inte. Det vore något att introducera på 2000-talets biologilektioner!
Till lunch slog vi oss ned i en trädgårdsrestaurang, näst intill museet under parasoller och palmer, ingen dunka dunka musik som förstörde stämningen utan vederkvickande vyer som ett litet vattenfall med stora guldfiskar simmandes. Där satt vi och avnjöt en föräldraledig eftermiddag, värre kan man ju ha det. Kaffet blev på ett café som hade två vårtsvin betandes bredvid. Inget Kenya utan djur. Vi såg faktiskt också på vägen i ett lite lantligare område, en kvinna som bar en hink på huvudet. vi blev även denna gång stoppad i bil kön av en försäljare som ville sälja kartor, men vi med mormors inspirationen hade givetvis en tydlig karta med oss.
Nu blir det kvällen. Lilla direktör Karlsson sover och Stora direktör Karlsson tittar på Fotbolls VM, Tyskland spelar och då blir han alltid inbjuden till vån 4 till den fanatiske tysken och hans fru. Själv sitter jag framför denna burk. Men jag väntar gärna på min man, jag är ju direktörsfru. Får se om det blir grön eller röd lampa när han ska komma in vardagsrummet. Dags för blöjbyte! Det hade jag inte skrivit upp.
Farbror Magnus och Tant Marie
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)